Om Quickgänget var kriminellt hade det kunnat se ut så här

SE OCKSÅ:
Vem är vem i Quickhärvan?

Thomas Quicks starkaste skäl till resning

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.Klippet kommer från Rapports nyhetssändning den 20 april i år.

Elva starka skäl till resning på torsdag

På torsdag kommer beslutet om Thomas Quick ska beviljas resning i fallet Yenon Levi som mördades i Rörshyttan. Ett positivt beslut om resning är ett måste – för rättssäkerhetens skull. Nu listar vi några av de starkaste skälen till resning som återfinns i ansökan.

• Berättelsen som Quick lämnade stämde inte
  Berättelsen som växte fram om mordet under terapin på Säters sjukhus, har i polisförhören genomgått en genomgripande förändring. Från det första förhöret till vittnesmålet i domstolen har berättelsen förändrats totalt. Detta redovisades inte för rätten.

• Polisen ljög i rättsalen
  Kriminalinspektör Seppo Penttinen sade under ed att förhören ”hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar”.  Det stämmer inte. Ett exempel är de 18 förhör som hållits med Quick och där frågan om mordvapnet upprepades 151(etthundrafemtioen) gånger.

• Det fanns ingen teknisk bevisning
  Domen grundar sig uteslutande på Quicks erkännande. Nu förnekar han brott.

• Thomas Quick ljög om påstådda mord – men rätten fick inget veta
  Quick hade vid tidpunkten bevisligen redan lämnat falska erkännanden om mord. Två pojkar från Norge som Quick påstått sig mördat återfanns vid liv. Han hade också falskt angivit medhjälpare vid andra mord,  som hade alibi vid brottstillfället. Detta redovisades aldrig för rätten. Det borde rimligtvis ha sänkt Quicks trovärdighet betydligt och om tingsrätten hade fått veta detta hade han förmodligen frikänts.

• Expertvittnena lämnade falska och felaktiga uppgifter
  Minnesexperten Sven Å Christianson,  vittnade bland annat om att de minnen Thomas Quick berättade om var verkliga minnen. Vissa av expertvittnena  har lämnat vittnesuppgifter som har varit felaktiga och missvisande. De har sedan legat till grund för tingsrättens bedömning. Andra sådana uppgifter påverkade tingsrättens uppfattning om tillförlitligheten i erkännandet.

• Thomas Quick fick narkotika – men rätten visste inget
  Den tunga medicineringen med narkotikaklassade preparat som Quick utsattes för redovisades aldrig för rätten. Enligt ett utlåtande från Dr. Anna Dåderman är risken för falska erkännanden förhöjd hos den person som få den typen av mediciner i kombination med den typen av terapi. Quicks psykiska och sociala förhållanden var vid tidpunkten för erkännandena sådana att det fanns ett överhängande risk för falska erkännanden.

• Den utpekade medhjälpare hördes aldrig
  Quick påstod att han hade en medhjälpare vid mordet. Men den utpekade medhjälparen åtalades aldrig – han hördes inte ens i rättegången som vittne.  Trots det bygger domen på att medhjälparen var med vid mordet

• Erkännandena kom i terapi som saknar vetenskapligt stöd
  Det redovisades aldrig i rättegången att Quicks erkännande grundade sig på bortträngda minnen som återvunnits i terapin. Det är en terapiform som saknar vetenskapligt stöd och idag är starkt ifrågasatt.

• Terapeuten ljög i rättsalen
  En jämförelse med journalanteckningar och utredningsmaterial visar att psykologen Birgitta Ståhle lämnade falska uppgifter om hur förundersökningsmaterialet hanterades i  terapin. Hon lämnade även oriktiga uppgifter om hennes egen medverkan under förundersökningen. Hon hade faktiskt god insyn i Quickutredningarna och hade tät telefonkontakt med polisen Seppo Pentinnen. Även polisen Seppo Penttinen vittnade falskt om att Quick inte fått någon fakta om polisens fynd genom terapin

• Advokaten gjorde inget för sin klient
  Advokaten Claes Borgström var nästan helt passiv under rättegången. Det enda advokaten gjorde var att hänvisa till ett vittnesförhör med psykologen Birgitta Ståhle. Hennes uppgifter lades sedan till grund för domen. Försvaret fick dessutom inte tillgång till förundersökningen på 288 sidor förens tre dagar innan åtalet väcktes – vilket innebar en mycket begränsad tid för förvaret att gå igenom den. Även under alla de 11 polisförhören som Borgström närvarade vid, ställde han inte en enda fråga.

• Det fanns redan en annan misstänkt gärningsman
  Åklagaren redovisade inte det utredningsmaterial som talade för att denna person, som tidigare varit misstänkt för mordet, kan ha varit den som mördade Yenon Levi. Mannen som i media kallas för ”Glasögonmannen” kunde kopplas i hop med Yenon Levi vid tidpunkten för hans död. Glasögonmannen kunde bindas till brottsplatsen genom ett par glasögon som hittades på samma plats.

  Dessutom fanns det vittnesuppgifter om att föremål som tillhört Yenon Levi återfunnits i Glasögonmannens bekantskapskrets. En omfattande utredning som binder Glasögonmannen till brottsplatsen och Yenon Levi fanns alltså. Men delar av utredningen som ingick i förundersökningsprotokollet togs aldrig upp vid rättegången. Andra delar av denna utredning hölls helt borta från förundersökningsprotokollet.

Terapueten på Säters sjukhus skrev en bok om Thomas Quick

Birgitta Ståhle, tidigare terapeut på Säters sjukhus

Det är inte bara forskaren Sven Å Christianson som vittnat i domstol för att få Thomas Quick fälld, och som sedan försökt profitera på det genom att skriva böcker. I den senaste SVT-dokumentären avslöjades att terapeuten Birgitta Ståhle skrivit en 500 sidor tjock bok om Thomas Quick.

I ett tidigare inlägg berättade vi om minnesforskare Sven Å Christianson som i mars nästa år kommer att komma ut med boken ”I huvudet på en seriemördare”. I den senaste SVT-dokumentären avslöjades att Thomas Quicks terapeut Birgitta Ståhle skrivit en egen bok. Utkastet till boken hittade Thomas Quick nyligen i sitt rum när han packade i hop sina saker.
– Jag har aldrig skrivit någon bok. Du och jag ska inte prata med varandra. Så är det, säger Birgitta Ståhle till Hannes Råstam, i dokumentären ”Att skapa en seriemördare”.
Birgitta Ståhle vill inte prata mer med journalisten Hannes Råstam utan hänvisar till att hon hindras av de etiska riktlinjerna. Men vad hon har för moraliska betänkligheter med att skriva en bok och profitera på en psykiskt sjuk man kommer inte fram. I den 500 sidor tjocka boken berättar Birgitta Ståhle om morden och om de sexuelle övergrepp som Thomas Quick skulle ha varit utsatt för. Övergrepp som bevisligen aldrig ägt rum. Boken publicerades aldrig av någon anledning. Kanske insåg till slut Birgitta Ståhle själv idiotin med det hela.

Så kunde Quick berätta om detaljer som inte var kända

Det som inte framgår av polisförhör och annat utredningsmaterial är att Quick hela tiden fick tips om vad han skulle säga i förhören. Polis, terapeut, forskare, rättsläkare och en journalist gav Quick ledtrådar till vad han skulle berätta om.

Små små ledtrådar, som en efter en, lades till i lögnen om seriemördaren Thomas Quicks framfart, och som slutligen fick honom fälld för åtta mord. Här kommer några anklagelser som riktas mot de inblandade i Quickhärvan. Anklagelser som aldrig presenterades för domstolarna – men som om de stämmer –  innebär att de åtta morddomarna grundar sig på rena lögner.

• Polisen Seppo Penttinen kunde vid en rökpaus under förhören ta Thomas Quick åt sidan och förklara vad Quick borde prata mer om, och vad han skulle vara tyst om. Allt för att berättelsen skulle stämma med verkligheten.

• Rättsläkaren gick innan mordrättegången i fallet Trine Jensen pedagogiskt igenom hur mordet hade gått  till. Det var rättsläkaren som visade Quick hur remmen till Trines väska använts för att strypa flickan. Rättsläkaren gav Quick ledtrådar till hur remmen var knuten, vilket Quick sedan berättade om i polisförhör. I domen står det sedan att ”Thomas Quick har vid en demonstration med ett betydligt smalare band, tydligen ett skosnöre, gjort en snara med knutar som i väsentliga delar överensstämde med knutarna på det påträffande bandet”.

• I domarna vittnar terapeuten Birgitta Sthåle och polisen Seppo Penttinen om vattentäta skott mellan terapin och förundersökningen. Enligt dem så delades ingen information mellan polisutredningarna och terapin. Men i själva verket pratade Penttinen och Sthåle med varandra i telefon massor av  gånger. Ståhle hade god insyn i polisutredningarna och var till och med närvarande vid polisförhör. Hon gav Quick tydliga ledtrådar i terapin, som sedan redovisades som Quicks egen berättelse i domstolarna.

• Forskaren Sven Åke Cristianson, som även han vittnat i domstol, är en hängiven seriemördarbeundrare. Han kunde sitta i timmar och diskutera seriemord med Quick. Under de långa pratstunderna på Säters fik, över en kopp kaffe och kanelbullar,  gav Christianson Quick ledtråd efter ledtråd. En ort, ett namn, en ledtråd som nämns i förbifarten, allt för att Quick skulle berätta mer spännande historier om ”mordorgierna”.

• Journalisten Gubb-Jan Stigson har skrivit hundratals artiklar om Quick och befäst bilden av seriemördaren. Det inte många vet är att Gubb-Jan Stigson försett Thomas Quick med viktiga upplysningar. Två gedigna böcker om Johan Asplund och Olle Högbloms försvinnande skickade journalisten till Thomas Quick. Böcker som hjälpte Quick att kunna lämna mer detaljerade beskrivningar av försvinnandena.