Överåklagare Björn Ericson: Thomas Quick borde få resning

”Tolkar hovrätten det här på mitt sätt så är det ganska naturligt att man prövar den här domen igen.” Björn Ericson, 2009

Överåklagaren Björn Ericson gick i år igenom resningsansökan för att se om han motsätter sig att Thomas Quick ska få resning. Det gjorde han inte. I den här TV-intervjun från 7:e oktober sade han rent ut att rättegången borde tas om.

Det som överåklagaren är mest tveksam till är hur Thomas Quicks berättelse har förändrats från förhör till förhör. Kritik riktas även mot förhörsledarna.
- Man har alltså dålig kontroll över honom. Ett alternativt förfarande kan vara att han skaffat sig information på det sätt som man kanske inte trodde då. Men om man ser det med dagens glasögon hur han hanterade den här informationen kring flyktingpojkarna blir man lite bekymrad, säger Björn Ericson i TV-intervjun.

Ljög om mord
Nyhetsinslaget nedanför, som  sändes 1996, handlar om när det avslöjades att flyktingpojkarna fortfarande var vid liv. Åklagaren Christer van der Kwast vill så klart inte kommentera uppgifterna. Och tingsrätten undanhölls informationen om att Thomas Quick tidigare bevisligen ljugit om mord. Något som uppenbarligen borde ha sänkt hans trovärdighet betydligt. I Hannes Råstams dokumentär från 2008 beskrevs hur Thomas Quick gått till väga för att kunna berätta om ”morden” på flyktingpojkarna. Genom att läsa på om försvinnandena i norska dagstidningar kunde han rita en övertygande skiss över flyktingförläggningen och sedan berätta om detaljer för polisen.

Blev hänförda
Christer van der Kwast, personalen på Säters sjukhus, polisen Seppo Pentinnen och alla andra Quickanhängare blev så hänförda av berättelsen att Thomas Quick vallades i Norge vid flyktingförläggningen, och sedan på platser i Sverige där han påstod att han grävt ned sina offer.

LÄS OCKSÅ:
Dubbelmordet som aldrig ägt rum – Ledare NA, 25/5

Thomas Quicks starkaste skäl till resning

Klippet kommer från Rapports nyhetssändning den 20 april i år.

Elva starka skäl till resning på torsdag

På torsdag kommer beslutet om Thomas Quick ska beviljas resning i fallet Yenon Levi som mördades i Rörshyttan. Ett positivt beslut om resning är ett måste – för rättssäkerhetens skull. Nu listar vi några av de starkaste skälen till resning som återfinns i ansökan.

• Berättelsen som Quick lämnade stämde inte
  Berättelsen som växte fram om mordet under terapin på Säters sjukhus, har i polisförhören genomgått en genomgripande förändring. Från det första förhöret till vittnesmålet i domstolen har berättelsen förändrats totalt. Detta redovisades inte för rätten.

• Polisen ljög i rättsalen
  Kriminalinspektör Seppo Penttinen sade under ed att förhören ”hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna upprepningar”.  Det stämmer inte. Ett exempel är de 18 förhör som hållits med Quick och där frågan om mordvapnet upprepades 151(etthundrafemtioen) gånger.

• Det fanns ingen teknisk bevisning
  Domen grundar sig uteslutande på Quicks erkännande. Nu förnekar han brott.

• Thomas Quick ljög om påstådda mord – men rätten fick inget veta
  Quick hade vid tidpunkten bevisligen redan lämnat falska erkännanden om mord. Två pojkar från Norge som Quick påstått sig mördat återfanns vid liv. Han hade också falskt angivit medhjälpare vid andra mord,  som hade alibi vid brottstillfället. Detta redovisades aldrig för rätten. Det borde rimligtvis ha sänkt Quicks trovärdighet betydligt och om tingsrätten hade fått veta detta hade han förmodligen frikänts.

• Expertvittnena lämnade falska och felaktiga uppgifter
  Minnesexperten Sven Å Christianson,  vittnade bland annat om att de minnen Thomas Quick berättade om var verkliga minnen. Vissa av expertvittnena  har lämnat vittnesuppgifter som har varit felaktiga och missvisande. De har sedan legat till grund för tingsrättens bedömning. Andra sådana uppgifter påverkade tingsrättens uppfattning om tillförlitligheten i erkännandet.

• Thomas Quick fick narkotika – men rätten visste inget
  Den tunga medicineringen med narkotikaklassade preparat som Quick utsattes för redovisades aldrig för rätten. Enligt ett utlåtande från Dr. Anna Dåderman är risken för falska erkännanden förhöjd hos den person som få den typen av mediciner i kombination med den typen av terapi. Quicks psykiska och sociala förhållanden var vid tidpunkten för erkännandena sådana att det fanns ett överhängande risk för falska erkännanden.

• Den utpekade medhjälpare hördes aldrig
  Quick påstod att han hade en medhjälpare vid mordet. Men den utpekade medhjälparen åtalades aldrig – han hördes inte ens i rättegången som vittne.  Trots det bygger domen på att medhjälparen var med vid mordet

• Erkännandena kom i terapi som saknar vetenskapligt stöd
  Det redovisades aldrig i rättegången att Quicks erkännande grundade sig på bortträngda minnen som återvunnits i terapin. Det är en terapiform som saknar vetenskapligt stöd och idag är starkt ifrågasatt.

• Terapeuten ljög i rättsalen
  En jämförelse med journalanteckningar och utredningsmaterial visar att psykologen Birgitta Ståhle lämnade falska uppgifter om hur förundersökningsmaterialet hanterades i  terapin. Hon lämnade även oriktiga uppgifter om hennes egen medverkan under förundersökningen. Hon hade faktiskt god insyn i Quickutredningarna och hade tät telefonkontakt med polisen Seppo Pentinnen. Även polisen Seppo Penttinen vittnade falskt om att Quick inte fått någon fakta om polisens fynd genom terapin

• Advokaten gjorde inget för sin klient
  Advokaten Claes Borgström var nästan helt passiv under rättegången. Det enda advokaten gjorde var att hänvisa till ett vittnesförhör med psykologen Birgitta Ståhle. Hennes uppgifter lades sedan till grund för domen. Försvaret fick dessutom inte tillgång till förundersökningen på 288 sidor förens tre dagar innan åtalet väcktes – vilket innebar en mycket begränsad tid för förvaret att gå igenom den. Även under alla de 11 polisförhören som Borgström närvarade vid, ställde han inte en enda fråga.

• Det fanns redan en annan misstänkt gärningsman
  Åklagaren redovisade inte det utredningsmaterial som talade för att denna person, som tidigare varit misstänkt för mordet, kan ha varit den som mördade Yenon Levi. Mannen som i media kallas för ”Glasögonmannen” kunde kopplas i hop med Yenon Levi vid tidpunkten för hans död. Glasögonmannen kunde bindas till brottsplatsen genom ett par glasögon som hittades på samma plats.

  Dessutom fanns det vittnesuppgifter om att föremål som tillhört Yenon Levi återfunnits i Glasögonmannens bekantskapskrets. En omfattande utredning som binder Glasögonmannen till brottsplatsen och Yenon Levi fanns alltså. Men delar av utredningen som ingick i förundersökningsprotokollet togs aldrig upp vid rättegången. Andra delar av denna utredning hölls helt borta från förundersökningsprotokollet.